Tänkte tipsa om en text..
Jag kallar henne bara för X för jag vet inte hennes namn - och vill inte veta det för jag vill undvika att komma henne för nära rent känslomässigt för då vet jag inte hur jag kommer att reagera.
Jag har sett henne sen hon var valp, blandras med stora ögon som skelar och ett glatt ansikte. När hon var liten bar ägarna runt henne överallt och visade upp henne. Hon fångade allas hjärtan med sitt utseende och valpiga sätt och var verkligen centrum för uppmärksamheten.
Månaderna gick och hon blev en unghund med egen vilja, men då var hon inte lika charmig och barnen runt om började undvika henne för hon hoppade på dem. Hon stängdes inne på tomten och kom allt mer sällan ut för hon drog i kopplet.
En unghund full med energi är svår att hålla instängd i längden och hon började ta sig ut. Då bands hon fast med ett rep i ett träd. Hon skällde och gnällde i början, men tystades med fyrop och hotande röster. Familjens barn slutade bry sig om henne och de vuxna verkade mest tycka att hon var i vägen och besvärlig.
Vid ett års ålder tystnade hon och blev i ett slag som en gammal, gammal hund. När jag passerar förbi och söker henne med min blick, tittar hon bara på mig med en tom blick, men rör sig inte. Hon verkar ha lärt sig att vad hon än gör så hjälper inget och hon straffas för sina initiativ."
Artikeln handlar om inlärd hjälplöshet, något som kan liknas med depression.
Läs hela artikeln här: http://www.animail.se/inlard-hjalploshet.html
