Livet med Ca de Bou

"burträning" av en hund under kursen, även PET-flaskan med grus som användes till korrigering syns på bilden

Vi hade sett fram emot det här lägret sedan i januari/februari. Det var då vi bokade in oss, jag hade även ansökt om plats redan förra året, men då var lägren redan fullbokade.

Ser man på meritlistan till instruktören blir man imponerad, tävlat i SM i 12år, tävlat VM, tävlat i elit i både lydnad, sök och spår. Instruktören har också tränat upp flera ekipage till elitklass (kanske till och med VM och SM?)

Vi var helt övertygade om att en person med en sådan meritlista borde kunna dela med sig av en massa tips och trix hur man kommer vidare i sin träning.

Redan innan lägret så hade vi frågat vilka träningsmetoder som tillämpades eftersom det skiljer sig så mycket från tränare till tränare, vi fick svaret att det var lite blandat men att denne inte mutade hunden utan belönade när hunden gjorde rätt och att denne t.ex. inte la ner hunden i backen.

Vi förklarade att vi tränade med positiv förstärkning och det verkade inte vara några problem, dessutom hade instruktören varit SBK-instruktör i 22år, då borde man ju ha en väldigt bred erfarenhet och mer än en lösning på ett ”problem”.

Glada i hågen kom vi dit, lite tidigare än beräknat eftersom vi inte riktigt visste om vi skulle hitta fram, men det gjorde vi. Instruktören var inte där när vi kom utan denne hade åkt för att hämta hem en hundvalp som denne ville ha. Eftersom denne inte var där och vi var tidigt ute (ca 2h..) så rastade vi hundarna och sen satt vi i bilen och rullade tummarna.

Instruktören kom ca en halvtimme innan lägret skulle börja, kom med ett stort leende på läpparna och gav ett ganska trevligt intryck, bestämd med ändå trevlig och social.

Men…

Redan innan kvällsmaten anades oråd, två hundar började skälla på varandra och instruktören blev ganska irriterad och sa något om att hundarna visste (skulle veta?) att dom bara var gäster och att instruktören var den ”dominante ägaren” av gården.

Sedan var det dags för mat och en presentation av oss själva. Vi var en ganska varierad skara människor, några kom ensamma med hund medan andra kom hela familjen. Fick intrycket av att vi var ett ganska trevligt gäng. Några av oss var intresserade av tävlingslydnad medan andra mest var där för ökad vardagslydnad.

Innan vi (kursdeltagarna) presenterade oss så presenterade instruktören sig själv, och redan då så talade denne negativt om ”modern hundträning”.

Att jag sedan presenterade mig själ v som praktiserande av modern hundträning gjorde nog inte saken bättre. Modern hundträning var ju något dåligt, en modefluga, en metod som inte fungerade.

Tyvärr så bestod en stor del av träningen på lägret av positivt straff, dvs man tillför hunden ett obehag när den gör fel.

Ett exempel är t.ex. när vi skulle lära hundarna att vara fastbundna i ett staket och ligga tysta och vänta medan vi fikade. Dom flesta av hundarna hade aldrig gjort något liknande men förväntades ändå klara av situationen genom att tillrättavisa dom när dom gjorde fel.

Metoden som rekommenderades var att skrika åt hunden samt även ”förstärka nejet”  med en pet-flaska med grus.

Det var en liten hund på ca 1,5år, den var osäker på folk och hundar och hade ganska lätt för stress, den hade även lite separationsångest från sin matte och blev då orolig och började skälla när den lämnades. Matten fick gå och fika så skulle instruktören ”ta hand om situationen”. Reste sig hunden och/eller skällde så var instruktören där på sekunden och skrek på den.

En annan kursdeltagare fick rådet att slå petflaskan med grus i huvudet på sin hund när den skällde (personen avstod från det rådet).

Instruktören skrek ganska friskt omkring sig när någon hund skällde och sa att hundarna inte fick skälla med tanke på grannarna.

Instruktören skrek dock aldrig på min hund och det är jag väldigt tacksam för.

Hela lägret verkade handla om att man hela tiden måste visa hunden ”vem som bestämmer” och hur man säger åt en hund på skarpen. Högsta poäng verkade man få om hunden stod med svansen mellan benen, för då hade man sagt till ordentligt.

En kursdeltagare som var där berättade att dom, medan hunden var ensam hemma, hängde lakan för bokhyllorna för att hunden (omplaceringshund 1,5år) ibland gav sig på böckerna när den var ensam hemma. Instruktören sa att man inte skulle behöva anpassa sin bostad på det sättet och rekommenderade familjen att skaffa en bur till hunden istället. Burförvaring rekommenderades flera gånger under lägret och inte en enda gång nämndes det av instruktören att det är olagligt att förvara hund i bur i sitt hem.

Det kändes som att bur och pet-flaskor med grus marknadsfördes som universalmetoder.

Kursdeltagaren som blev rekommenderad bur, den hunden hade ju aldrig varit i bur innan så även burträning hamnade på schemat. När dom andra hundarna tränade platsliggning fastbundna i staketet stängdes den hunden in i en bur i en lada. Skällde hunden skulle hunden korrigeras och började den skälla igen så hade man alltså inte korrigerat den tillräckligt hårt första gången så det var bara att fortsätta korrigera tills man nått önskat resultat.

Ifrågasatte jag träningsmetoderna så fick jag höra att i Stockholm hade man inte tid att träna hund, det skulle bara fungera.

Allteftersom lägret fortgick så förändrades en del kursdeltagare, enligt instruktören till det bättre och enligt mig så förstördes dom.

Tex när vi skulle testa på uppletande så satt kursdeltagaren med den lilla osäkra hunden i en stol och tittade på, denne miljötränade också och klickade och berömde hunden för korrekt uppförande.

Dock var denne kursdeltagaren ouppmärksam när en annan kursdeltagare kom för att hämta stolen precis bredvid dennes och hundens. Trots att den andra kursdeltagaren visste att den andres hund var osäker så lämnade den inget extra utrymme utan gick tätt inpå. Tog sedan tag i stolen och lyfte upp den. Den lilla hunden blev osäker när det var en främmande karl där och viftade med en stor stol så den började skälla. Kursdeltagaren släpper stolen, skriker på hunden, böjer sig sedan över hunden och hytter med fingret och fortsätter skrika på hunden. Ägaren till hunden blir helt chockad och frågar vad i all världen denne håller på med varav denne svarar; ”Hunden ska fan inte skälla på mig”.

Jag står helt chockad. Gör man verkligen så? Jag blev iaf väldigt osäker på den kursdeltagaren och valde därefter att hålla LÅNGT avstånd till den så fort det var nåt, jag menar, tänk om denne skulle göra detsamma med min hund? Eller kanske något ännu värre? Man vet ju aldrig. Instruktören kommenterade iaf inte händelsen.

Det konstaterades ganska snabbt under lägrets gång att jag inte kunde få så mycket hjälp eftersom jag vägrade använda instruktörens metoder och denne stod fast vid att denne enbart lärde ut metoder som fungerade dvs endast dom metoder som jag ratade.

Fick en ”föreläsning” till frukosten en dag, om hur dåliga mjuka metoder och klickerträning var. Så började det diskuteras hundar som hade lärt in apporten någon dag tidigare. Mitt under diskussionen så säger en av deltagarna att efter denna ”apport-träning” så springer hennes hund och gömmer sig och blir rädd bara man visar en apport. ”Det gör väl inget?” sa instruktören. Då kunde jag inte hålla mig utan frågade om det inte är roligare med en hund som tycker det är roligt att träna och fick som svar att det inte passade svenskar att hoppa runt och fjanta sig på planen så som jag gör. Det passade speciellt inte män.

Instruktören pratade även med mig privat och frågade vad jag egentligen gjorde på lägret och sa att denne sett mig träna och kunde konstatera att jag inte hade gjort ett enda framsteg under hela lägret. Fick också höra att vanligtvis så brukade kursdeltagare vara mottagliga för information och vilja lära sig saker… jag var tydligen inte mottaglig för information och ville visst inte lära mig nåt heller (?).

Redan andra dagen på lägret ifrågasattes det varför våra två hundar som är 2år inte kunde mer än vad dom redan kunde eftersom instruktörens hund hade tävlat i SM när den bara var 1,5år.

Ett stort tack till instruktören och kursdeltagarna som respekterade att jag har en osäker hund och alla var duktiga. Ingen försökte tränga sig på min hund och dom flesta frågade om det gick bra med passeringsträning och sånt på planen. Jag hade gett strikta regler under presentationen första dagen att ingen skulle hälsa, klappa eller locka på min hund och även att INGEN skulle släppa fram sin hund för att hälsa; speciellt inte under träning. Instruktören var faktiskt jätteduktig på den fronten, pratade denne med mig så ignorerade denne hunden fullkomligt och hade oftast en gömd godis i handen som hunden fick om den sökte kontakt.

Dessvärre så var vi några stycken som inte kände att lägret var riktigt det vi förväntade oss så vi reste hem i förtid. Instruktören verkade varken chockad eller ledsen över att vi reste men var tillmötesgående och började med maten tidigare så att vi skulle hinna äta innan vi åkte.

Väldigt synd att instruktören var så enkelspårig i sin träning, efter 22år som sbk-instruktör borde man ha en väldigt bred hunderfarenhet och kunna ge individuella tips utefter kursdeltagarens mål, metoder och önskemål. Det kändes lite fel att alla deltagarna var tvungna att anpassa sig efter instruktören istället för att instruktören försökte anpassa sig efter deltagarna. Olika infallsvinklar på en metod eller ett problem välkomnades inte heller med öppna armar… detta är första gången jag känt mig som(och blivit behandlad som?) det svarta fåret, vanligtvis brukar instruktörer uppskatta mitt engagemang, ifrågasättande och synvinklar.

Aja vi hade i alla fall tur med vädret..